torsdag 18 januari 2018

En talande bild!



Dagen börjar som den alltid brukar, med en promenad.
Jag låg längre idag för jag är helt slut. Kroppen är slut, hjärnan är slut och jag är så enormt trött just nu. Ändå har jag haft en bra natt med "mycket" sömn. Men det är så det är. Mooshig hjärna och ständig trötthet är bara några punkter med fibromyalgi.
Det var en skön promenad även om det blåser lite grann. Dock inte som tidigare vilket är skönt. Snön som föll igår är inte mycket att räkna med. Den är borta igen. Haha skrattretande egentligen.

Idag har jag några ärenden jag måste göra, men annars blir det vila som gäller. As usual.

En tanke jag har ibland är att många jag möter som inte känner mig eller även de jag känner, säger till mig att jag alltid är så glad, även om jag har så ont. Jo det är sant. Varför ska jag låta min sjukdom dra ner mig. Jag kan vara glad även om jag har ont, jag kan se positivt på saker även om jag har ont. Jag kan glädjas åt det jag verkligen kan göra istället för att vara ledsen och sura över det jag inte kan klara och inte kommer klara. Jodå, jag får mina downs jag med, det lovar jag. Jag ser också världen och tillvaron i svart och grått många gånger. Jag ramlar också ner i mörka hål och har svårt att ta mig upp. Men upp tar jag mig alltid och det kommer jag fortsätta göra. Jag tillåter aldrig min sjukdom att ta över mig. Jag försöker så gott det går att förlika mig med att den finns i min kropp och sedan gör jag det bästa av situationer som dyker upp. Och det innebär många gånger med ett glatt humör (även om kroppen skriker av smärta). Du anar inte hur mycket det hjälper.

Däremot är jag väldigt noga med att (numera) lyssna på kroppen. Säger den till mig, "Lene idag har du så ont så du måste vila", eller "Lene nu måste du backa lite, detta klarar jag inte"... då lyssnar jag. För det mesta. Någon gång då och då tar hjärnan över och jag går på för hårt. Då har jag en fantastisk man som säger till mig att sakta ner. Guld värt!

Dock de allra flesta gånger lyssnar jag på kroppen och låter den vila när den behöver. Drar ner på tempot, är noga med att inte ta på mig för mycket, göra för mycket eller ens stressa för mycket. Minsta lilla ökar smärtan i kroppen och min "normala" smärtnivå (när jag är i det stadiet som du normalt sett är kanske) ligger högt som det är ändå. Lite om mig och min vardag i mina tankar.
(Bilden nedan visar ganska bra hur smärtan kan "se ut" typ alltid. Ibland mindre, ibland mer. En väldigt talande bild.)

Ha det gott
Lene





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar